Nedan följer en förteckning på de arter som förekommer i motala ström (vanligt förekommande)
Förekommande fiskarter: öring, abborre, gädda, gös, id, mört, björkna, vimma, ål, asp, sutare, sik, lake, löja, gärs, spigg, braxen och sarv.
Asp är den största av våra svenska karpfiskar. Det är en kraftig fisk med en stor mun och ett distinkt underbett. Den kan väga upp till 15 kilo, men i Sverige blir den vanligen mellan 60 och 75 centimeter lång och väger 2 till 5 kilo.
Asp är en vandrande fiskart som tillbringar hela livet i sötvatten. Vid sällsynta tillfällen kan enstaka individer även leta sig ut i Östersjöns brackvatten för att söka föda.
När det inte är lektid finns den framför allt i större sjöar, åar och älvar där den livnär sig på andra fiskarter som nors, löja och mört. Under leken vandrar den till leklokaler i grunda och strömmande vatten. Asp verkar återvända till samma plats för att leka, men kan också snabbt hitta nya lokaler om det skulle behövas.
Små aspar lever i stim under de första åren. När de blir äldre lever de solitärt och det tar förhållandevis lång tid för asp att bli könsmogen. Studier av lekande asp visade att merparten var tio år eller äldre. Det är en fiskart som kan bli förhållandevis gammal, mellan 20 och 25 år.
Abborren är en livfull och effektiv rovfisk som tar byten i alla storlekar. Mindre abborrar livnär sig på allt från mygglarver till fiskyngel. När den blir större övergår om möjligt till en fiskdiet. Om det är brist på föda, eller fiskyngel, kan abborrarna bli småvuxna och magra, det vi kallar för tusenbröder. De är tåliga fiskar, och en av de fiskarter i våra vatten som tål försurning bäst.
Abborren leker på våren när vattentemperaturen är runt 7-8 grader. Leken sker på grunt vatten, nära stranden. Abborrarna är uppskattade matfiskar. De är goda både som små och som stora. Filea den gärna. Deras närmsta släktingar är gösen och gersen med vilka abborren delar sina vassa gällock och spetsiga ryggfenor. Det finns totalt tre olika abborrarter i världen.
Abborren är Medelpads landskapsfisk. Det svenska namnet kommer av att fisken är taggig och stickig, och det vetenskapliga namnet av flod.
Braxen har en sammantryckt kropp och ryggpuckel. Munnen är liten men kan skjutas ut när fisken letar efter mat. Alla fenor är mörkgrå och stjärtfenan är djupt kluven. Färgen är gråsvart högst upp på ryggen men kan skifta till grönsvart. Sidorna är mässing- eller silverfärgade beroende på var den lever. Braxen växer långsamt och det tar 7-8 år innan den väger ett kilo.
Björknan tillhör familjen karpfiskar och kan betraktas som en av våra svåraste sötvattensfiskar att artbestämma eftersom den är så lik sin nära släkting braxen.
Mörten tillhör familjen karpfiskar och är en av Sveriges vanligaste sötvattensfiskar. Den lever i söt- och brackvatten i hela Sverige och simmar i stim. Det är ovanligt att mört förekommer i sjöar som ligger mer än 350 meter över havet, men enstaka förekomster finns upp till 800 meter över havet.
Gäddan förekommer allmänt i sjöar över hela landet med undantag för högt belägna fjällvatten. I Östersjön, inklusive Bottniska viken, finns gäddan i framför allt skärgårdsmiljö. Längs västkusten kan arten förekomma i åmynningar, men påträffas bara undantagsvis i saltvatten.
Gösen förekommer allmänt i Vänerns, Hjälmarens och Mälarens vattensystem och i främst grunda, näringsrika sjöar i södra Sverige. I Östersjön är den allmän i innerskärgårdar från Östergötland till Uppland, men förekommer ända upp till Norrbotten.
Leken sker från april till juni i skyddade områden med varmt och grumligt vatten. Lek sker även i svagt rinnande vatten.
Romkornen läggs i grunda lekgropar på 1–3 meters djup där de klibbar fast vid underlaget som består av vegetation, grus eller sten. Rommen vaktas av hanen fram till kläckning.
Gösen trivs i grumliga sjöar och brackvattenskärgårdar, samt i svagt strömmande vattendrag. Den är mest aktiv vid skymning och gryning.
Som ung lever gösen av kräftdjur och fiskyngel och som vuxen enbart av fisk. Vid goda förutsättningar blir gösen fiskätande redan under sitt första levnadsår.
Sutaren är vanlig i sjöar i södra och mellersta Sverige, och den påträffas också i utsötade vikar i Östersjön. Den finns också på flera håll längs nästan hela norrlandskusten och en bra bit in i Norrlands inland.
Den europeiska ålen utgör ett enda bestånd, och dess utbredningsområde sträcker sig över stora delar av Europa. Men rekryteringen av ål till Europa som helhet är mycket svag, och mängden unga ålar som ska bygga upp beståndet har rasat sedan 1980-talet. Ålfiske är nu förbjudet i Sverige, med undantag för vissa yrkesfiskare och specifika vatten.
De vuxna ålhonor som lämnar Östersjön genom Öresund för sin lekvandring är mellan 5 och 28 år, med en medelålder på 12 år.
Blankålar från sjöar som Mälaren, Vänern och Bolmen är könsmogna mellan 16 och 18 år.
En ål som levde hela sitt liv i ett akvarium blev 85 år och en nyligen avliden så kallad brunnsål från Brantevik kan ha blivit 155 år. I en av Sveriges lantbruksuniversitets ålförsökssjöar är ålarna nu närmare 40 år gamla.
Disclaimer: Allt material kommer från https://www.havochvatten.se/hav/fiske–fritid/arter/